Med mina egna ord

Idag har jag suttit och läst ett flertal artiklar, bloggar och kolla videoklipp på Youtube. Allt har handlar om korsbandsskador, och på något sätt är det "kul" att läsa det andra skriver som har vart med och precis samma sak som jag går igenom nu. Okej det är inte kul att just skadad har skett, men det är intressant att läsa att folk går igenom samma sak som mig. Att få ta del av samma resa och lära sig så mycket mer. 

 

Jag kommer aldrig glömma den där dagen då jag vred knät och allting bara knakade, den känslan...att korsbandet var av fanns inte ens i tanken då. Redan då var jag säker på att jag skulle spela igen, jag trodde aldrig att det var något så pass illa utan att jag bara fick en smäll, tyvärr så var det mer än så...

Men jag var fortfarande fast besluten om att komma tillbaka och spela igen!

 

Dagen då jag träffade ortopeden på sjukhuset och jag fick besked om att mitt främre korsband i vänster knä var helt av, jag förstod inte det direkt. Jag kände hur tårarna var på väg, men jag höll emot. Jag minns att jag sa "är det helt av?" och ja det var det, helt av, korsbandet fanns inte där längre... 

Det var inte förens efteråt när vi gick ut därifrrån som jag förstod det. När det var dags att ringa en utav tränarna, mamma fick göra det för jag klarade inte det. Tårarna rann längs kinderna, men jag försökte dölja det...

 

Tiden efter beskedet var jobbigt, och jag tappade motivationen till träning för ett tag...det tog nog ganska exakt 3 veckor innan jag träffade min sjukgymnast för första gången, där började min resa. Det var fortfarande jobbigt, men något gjorde mig fast beslutet att spela fotboll igen. Det var jobbigt att inte få träna på samma sätt som innan, jag var van vid att träna flera pass i veckan. Ganska snabbt fick jag höra att en operation skulle behövas om jag ville spela fotboll på samma sätt som innan. Till en början var jag aldrig inne på en operation, jag vill inte göra det för jag trodde jag kunde komma tillbaka snabbare då. Efter en hel del tankar och funderingar hit och dit, andras åsikter och lite om och män så beslutade jag mig slutligen för att genomgå en operation eftersom att det var det som krävdes för att jag en dag ska kunna göra det som jag älskar mest av allt igen. Jag tränade på med sjukgymnasten i lite mer än en månad innan jag slutligen låg på operationsbordet....

 

Just nu vet jag fortfarande inte om jag ångrar operationen. Det är mer än ett halvår sen jag spela senast, och jag tror det är de som får mig att tveka om det var rätt val eller inte. Ja jag saknar fotbollen nu och allt jag vill är att spela igen, jag vill att det ska vara som förr. Jag vet att jag senare, kanske om 3 månader kommer säga att operationen är något jag inte ångrar för den har gjort att jag kan spela igen.Den här operationen och tiden efteråt kommer ha gjort mig så mycket starkare. Mitt mål är att i Juni igen komma igång och spela fotboll igen, de är då exakt 6 månaders tid av rehab, men det är inget jag vet idag. Det är mitt knä som avgör, men det är jag själv som kämpar! Jag ska tillbaka det är en sak som är säkert.

 

Oj lite långt inlägg, behövde skriva av mig och vet inte riktigt vart detta ledde. En sak som är säkert är att det har vart en jobbig period och det är de fortfarande, men att se dessa framsteg jag gör nu ger mer motivation till att fortsätta mot mitt mål, i sommar ska jag spela fotboll!